Ibland sätter jag dit en fin slint i huvudet, där jag inte ens förstår på mig själv. Tycker nästan synd om människorna runt omkring mig, nästan mest den käraste, som får ta på sig det. Fin slint va! Jag känner att jag behöver en promenad på minst några mil just nu, jag känner att jag har jäst som tusan igår hos bruden. Proppat i mig minst sagt mer än vad jag brukar få i mig. Men det är så det ska vara, fan ibland får man jäsa sig. Idag har jag ödslat min tid till att göra ingenting ocskå, känns genast mycket bättre. Nej. Fan.
.. och jag är kär, du gör mig glad, sprallig, förvirrad och vettefan vad. Känner att saknaden sitter där den sitter, hur tamefan hanterar man den!!!?!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar